030921 FRÅN TIGGARE TILL HEDERSDOKTOR Harry Martinsons liv i Göteborg Barnhemsunge, hemlös, hedersdoktor. Harry Martinson upplevde Göteborg ur vitt skilda perspektiv. Staden utsatte honom för svåra prövningar men var hans språngbräda ut i världen. Zenit har besökt vindskupan i Kungssten där han kamperade med Moa en svår vinter. Kammaren, ett stycke svensk litteraturhistoria, ligger tom och förfallen med trasiga tapeter. Vi har läst breven från den här tiden. Zenit uppmärksammar 100-årsjubileet av författarens födelse 2004 med den här sammanställningen över den blivande nobelpristagarens tid i Göteborg.  Många förknippar Harry Martinson geografiskt med barnaårens Jämshög och hustrun Moas torp i Ösmo där paret bosätter sig. Men Göteborg, som författaren kallar Sveriges enda oceaniska stad, präglar honom som människa mer än någon annan stad. Det är här han tvingas tigga på gatorna för att överleva sina värsta nödår. Det är samtidigt porten ut till världshaven för den unge sjömannen. Perspektivet kommer att bli det omvända. En halv mansålder senare kan Harry Martinson återvända till samma gator som ledamot av Svenska akademien för att promoveras till hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Plockar betor Det är som en saga ur verkligheten som endast livet självt kan skapa. I början av maj 1918 kommer den föräldralöse och utackorderade pojken från västra Blekinge vandrande på landsvägen in mot Göteborg, ensam och hungrig närmast efter att ha tiggt mat i en gård vid Landvettersjön. Han har gett sig i väg till fots på sin fyrtiomilavandring efter att ha slitit på torvmossar och betfält och ryktat kor och oxar som dräng på gårdar i sina hemtrakter. Det här berättar författaren om i den självbiografiska romanen Vägen ut (från 1936), där han kallar sig Martin Tomasson. Det är andra vandringen mot väst. Redan året innan ger pojken sig ut på rymmen och vandrar runt Vättern för att se Göta Kanal och fortsätter in i Västergötland men överlämnar sig åt en landsfiskal i Hova. Den gången förs han med tåg till det senaste fosterhemmet där bonden inte lägger vantarna emellan: "Det blev rotting i Göinge" (ur novellsamlingen Kap farväl!, 1932). Det är havet som drar: "Han var solnedgången i våld mer än någon annan. Allt västligt blev hemåt. I västra Götaland låg en stad: Göteborg – det västra havets huvudstad" (Ur Vägen ut) Det har spekulerats i att det bottnade i pojkens längtan efter modern som emigrerat över haven till Portland, USA. Han är sex år när fadern Martin Olofsson, som varit sjöman och drivit en affärsrörelse, avlider och modern Betty utvandrar. >>Läs bakgrund Säkert drömmer han om avlägsna kontinenter och spännande platser som byläraren Karl-Johan Staaf i Näbbebodaskolan berättat om. Den här gången ska han komma längre. Försöker övernatta på pråm Väl i Göteborg tar han sin tillflykt till en pråm i hamnen och kryper in under en presenning för natten. Men purras av en tjänsteman från barnavårdsnämnden med ficklampa och får övernatta i en cell innan han förs till barnhemmet på Timmermansplatsen i Majorna. I Vägen ut finns en färgstark skildring av hur landsortsopojken i förundran betraktar den stora staden under denna sin första spårvagnsresa, övervakad av barnavårdsmannen: "Han kände Staden omkring som ett väldigt, nästan ofattbart instrument. Själv var han som ett dammkorn som virvlar runt i en jätteorgel." Pojken fascineras av de tusentals spårvagnarna och det han ser genom fönstren, bl a upptäcker han under resan uppför Stigbergsliden tornet av en hög kyrka och frågar en visslande pojke vad den heter och uppfattade svaret som "masstyckskyckan". >>Läs utdrag I romanen ska pojken fylla 13 år. I verkligheten fyller Harry Martinson 14 år två dagar innan han skrivs in på barnhemmet den 8 maj 1918. I journalen står Harry Edmund Martinsson (här med två s). Han har redan då ändrat sitt efternamn från Olofsson. >>Se dokument 
Iförd anstaltens blåvitrandiga fattigkläder får pojken tillbringa sommaren bland samhällets olycksbarn på Majornas barnhem (som han kallar Florencianaasylen i Vägen ut).Huset är det f d Carl Johans församlings arbets- och fattighus, rivet 1962. Härifrån kan han se båtarna från första världskrigets slut i hamnen och fantisera om de fria haven. Klicka på bilden för att förstora. Besöker biblioteket Timmermansplatsen kallas vid den här tiden i folkmun Bracketorget och de intagna barnen brackeungar. Han besöker ofta filialen till Dicksonska folkbiblioteket på Stigbergstorget och sitter och läser. Pojken utackorderas för sommaren i slutet av maj till lantbrukaren Justus Adolfsson i Önneröd i Tuve på Hisingen, men rymmer tillbaka redan dagen efter och klagar över att han fått äta resterna efter husbondens middag. Den 7 juli sticker han från barnhemmet, blir tagen i Gislaved och förs tillbaka. Dagen efter, den 17 augusti, återbördas han till Jämshög. Efter att ha konfirmerats i hemsocknen och gått med i skeppsgossekåren i Karlskrona, men flytt pennalismen efter fem dagar, återvänder han till Göteborg för att äntligen förverkliga drömmen om att bli sjöman. Det är nu andra gången han tar sig hit. inträffar hösten 1919 ett möte som ska ge honom en vän för livet och förändra hans bana. I väntsalen på järnvägsstationen i Jonsered träffar han Margaret Kjellberg, dotter till en bankdirektör i en göteborgssläkt med ägarintressen i Jonsereds fabriker, som sätter sig bredvid honom på en bänk. >>Läs mer Hon fattar sympati för den trasklädde 15-åringen som berättar att han vill bli sjöman. För att han inte ska behöva ge sig ut på sjön under vintern skriver hon ut ett rekommendationsbrev för en anställning åt honom på Jonsereds fabriker. Han beger sig dit, visar upp brevet och får arbete i kardsalen på bomullsspinneriet. Men han kan inte tas emot direkt på fabriken. Harry Martinson är smutsig och eländig och bär så mycket loppor att han förmås ta av sig kläderna och ta en bastu. Harry blir inackorderad hos en av arbetarfamiljerna på bruket och får hjälp till en ny kostym >>Läs mer Harry Martinson håller kontakten med Margaret Kjellberg. Han hälsar på i hennes hem i det förnäma patricierhuset på Östra Hamngatan 19. Det händer att hon lånar honom en slant när han har det svårt. Som etablerad författare skickar han henne sina böcker och till inträdestalet i Svenska akademien 1949 bjuder han in henne som gäst. >>Läs mer Jobbar på varvet När vintern övergår i vår 1920 vänder han Jonsered ryggen och ger sig in till stan för att få det efterlängtade jobbet på en båt. Det tar några månader och som många uteliggare övernattar han i pråmarna på Ringön. I Kap farväl! skriver Martinson att han under denna tid sitter som nitpojke på en ställning på Götaverkens skeppsvarv och hjälper till att bygga båtar. Han tas in en månad på Mölndals lasarett för öroninflammation. Han besöker Sjömanshemmet på Första Långgatan och Sjömanshuset på Stigbergsliden, vandrarhem i dag, och får ut en sjömansbok. När jobben ropas upp får sjömännen anmäla sitt intresse för att mönstra. Han sträcker till slut upp sin hand vid ett utrop när han märker att ingen annan gör det. Som 16-åring får han sin första hyra som obefaren jungman I slutet av sommaren tar han sig ut till Klippans varv där han låter sig ros ut till på en tremastad skonare, en bakladdare (kanalbåt) vid namn Willy som går till Skottland och Irland. Hans andra båt S/S Gerda är en kanalbåt av utgående typ som får honom att känna på "Atlantens svinhugg" på väg till Reykjavik över Cork och Holland. Resorna blir allt längre och med passadvindarna färdas han till Syd- och Nordamerika och Indien.  Eldar och skyfflar kol Han skyfflar kol ombord som lämpare, avancerar till eldare och gör någon resa som kock. Men Göteborg blir hans hemmahamn där han väntar på nya båtar och dit han beger sig när han stiger i land för gott. Sista resan gör Harry Martinson på Monica med en last av jordnötter ("monkeynötter") från gambiafloden i Västafrika 1927. Det är en strapatsrik seglats i stark hetta (48 grader på däck, 60 i eldrummet), skildrad i dikten Hårda år (i samlingen Nomad). Martinsons hyttkamrat är den unge Ole Olsen som gör sin första hyra och bär hans sjömanssäck när han kliver i land för gott i Bordeaux. Ole är seg och får lämpa kol till Harry som eldar. "Harry har en krita i fickan som han står och skriver med på sotluckorna", berättar Ole när han på äldre dar slår sig ner i Göteborg. Han minns inte innehållet men tror att det måste vara dikter, det har inget med eldningen att göra. >>Läs mer I början av 1920-talet är det svårt för sjömännen att få jobb. Sonja Erfurth skriver i sin uppsats Harry Martinson i Göteborg, publicerad i den historiska tidskriften Göteborg förr och nu, att stadsdelen Haga blir en samlingspunkt i väntan på nästa båt. Harry Martinson bor till och från i Haga under tio år, tar in på olika ungkarlshotell och livnär sig på kyrkornas soppkök. Vid ett tillfälle uppger han Pilgatan 7 som adress. Han tigger på gatan och besöker fackföreningskontor på Långgatorna för att värma sig och sälja dikter till tidningarna Eldaren och Sjömannen, som håller hög konstnärlig klass. Betalningen får lika gärna vara ett mål mat som några kronor. >>Läs mer Körs bort från bokhandeln 
En i eftervärldens ögon närmast dråplig episod utspelas utanför skyltfönstret till dåvarande Eckersteins bokhandel i hörnet mellan Södra Allégatan och Sprängkullsgatan, en av platserna där han brukar uppehålla sig.Bokhandlarbiträdet anser att tiggaren skrämmer bort kunder och går ut och kör i väg honom, den blivande nobelpristagaren i litteratur! "Göteborg är en djävla stad" skriver Harry Martinson i ett brev till författarvännen Erik Asklund några år senare men det syftar mest på svårigheten att sälja dikter och tillfredsställa tidningssmaken. Mellan resorna till sjöss och vandringar som luffare till lands (bl a går han hela vägen mellan Göteborg och Stockholm) gör han militärtjänsen under tre månader på Bohusläns regemente i Uddevalla. 
Det var på ett av ungkarlshotellen Harry Martinson fick en impuls att börja skriva. Under en sömnlös natt bland de andra inhysta börjar han formulera en dikt i huvudet som han rabblar om och om igen och kan skriva ner först på morgonen.Han försöker sälja den till en tidning, får nobben men blir uppmuntrad att fortsätta skriva. Martinsonbiografen Sonja Erfurth tror att det kan ha hänt på Labor på Mellangatan eller natthärbärget på Skanstorget 1925. Han inte bara diktar utan börjar teckna och måla i en personlig stil, ofta motiv från sjön.  Det är ont om fotografier av Harry Martinson från de här åren men ett pryder det tillfälliga pass han får ut av svenske konsuln i franska Rouen 1924, efter att ha gått i land från en båt, för att genom Belgien kunna ta sig hem till Göteborg. >>Se dokument Hyllar Hängmattan i Majorna I ett struket kapitel till romanen Vägen till Klockrike skriver han om hur han driver omkring nattetid i väntan på att första morgonfiket ska öppna (ofta nykterhetsrörelsens Grand på Landsvägsgatan). Här får Hängmattan i Majorna en hyllning: "en av världens vackraste vertikala gatkurvor, en skönhetsupplevelse även när man stolpade brandvakt". >>Läs mer Manuskriptet med hans handskrivna ändringar i det borttagna kapitlet finns i Harry Martinson-arkivet på Universitetsbiblioteket i Uppsala. >>Se dokument Dikten Vår i stapelstaden, publicerad i Ny Tid 1928, är en rimmad hyllning till hamnstaden Göteborg där nithamrarna ekar från Ramberget, kanske ett beställningsverk: "Här är staden där bojarna gunga i vårvindens första lek och där djuphavssjömännen sjunga om långfart och sunnanvindssmek" >>Läs hela dikten. I Martinsons diktning finns många inslag från de stora haven men på ett ställe berättar han om en seglats i svenska insjövatten. I Kap farväl! finns ett avsnitt från en resa som eldare i Vänern där han kan använda det söta sjövattnet för att tvätta sin sotstrimmiga kropp och därmed spara på fartygets vattentank. Han skriver att tvålen ligger som en gyllene dosa i handen: "Det ljuvliga med Vänern är att den löddrar så härligt och är en så fin badsjö. Det sjöaktiga med den är att den har ett par timmars plats för bara himlen, vattnet och skeppet". Träffar Moa vid kaminen Det är i Göteborg han träffar Moa, Helga Johansson från Ösmo, när hon under en resa besöker Arbetare-Kurirens redaktion på Första Långgatan 1928. I sin självbiografiska roman Jag möter en diktare (1950) berättar hon om två män som stod och värmde sig vid en kamin. Harry Martinson, i sällskap med sin tiggarkompis Isidor Knöös, har en jättekeps på huvudet, långt neddragen mot ögonen och en yllehalsduk virad om halsen. "Det var hål på hans byxor, bara huden lyste igenom. Hans ansikte var blekt som en död och han såg på mig med trötta ögon och nickade han också, om åt mig, väggen eller kaminen var inte lätt att avgöra". Harry blir glad när hon citerar en av hans dikter om Sacco och Vanzetti som hon läst i syndikalisternas Brand. >>Läs mer Han avbryter med att säga att han läst något av henne i Arbetare-Kuriren som han tycker är bra, hennes första publicerade dikt Min rikedom. Det utvecklas till en djup relation. Moa är gift och har söner men hennes tio år äldre make är alkoholist och begår självmord någon kilometer från stugan i Ösmo kort tid efteråt. I oktober samma år gifter sig Harry borgerligt med nyblivna änkan hos landsfiskalen i Sorunda.  De är ett passionerat men omaka par. Hon är hela 14 år äldre och kraftigare. Radikal och kan vara grov i mun. Ständigt skrivmaskinsknatter Moa skriver att bröllopsresan går till en vindskupa på Nya varvet i Göteborg där paret tillbringar vintern 1929–30. Adressen är Gränsdalen 2. Det är en av tre fastigheter med den adressen i området Dala. Huset är ganska nybyggt (byggår 1923), lite i funkisstil och ligger på Stadsgränsen där spårvägen har en hållplats på Långedragslinjen men området tillhör Västra Frölunda kommun. Göran Larsson, arkivare i Västra Frölunda hembygdsförening och tidigare anställd vid universitetsbiblioteket, har på egen hand forskat kring Harry Martinson. Han hittar Harrys och Moas signaturer i gästboken i läsesalen i Stadsbibloteket från 1929 (Se tryckbilden nedan). Han återfinner vindskupan när han besöker huset i Kungssten 1987 och blir guidad upp på vinden av Daga Bernhardsson som bor kvar i fastigheten. Hon säger att det mesta är sig likt. "Rummet är omtapetserat men ursprungstapeterna skall finnas under. Hyran skulle ha varit 20 kronor per månad. Hon hörde skrivmaskinsknatter ständigt", minns Göran Larsson i ett brev till Zenit. På utsidan av vindskupan finns en diskvask, en skänk och ett skåp med marmorskiva för kökföremålen, senare flyttat till andra sidan vinden. Ingången sker från norra sidan av huset uppför en smal trätrappa och Daga minns att Harry Martinson ofta reser till Majorna för att köpa mat. Möblerat med turistsängar I Sonja Erfurths biografi Harry Martinson och Moa berättar vännen Knut Elmén, kassör på Eldareunionen, att vindskupan är inredd med två turistsängar, trästolar, ett bord och en låda med en hylla över för porslin. På väggen har Harry hängt en oljemålning som han fått i gåva av en konstnär. Vid den här tiden hade Harry Martinson medverkat i lyrikantologin Fem unga (med Erik Asklund, Arthur Lundkvist, Josef Kjellgren och Gustav Sandgren) och debuterat med diktsamlingen Spökskepp (1929). "Men armodet för paret i vindskupan kunde knappast vara värre, präglat som det var av sjukdom, kyla och hunger", sammanfattar Göran Larsson. Harry har höftreumatism som sätter ner rörelseförmågan och får ett återfall av malaria från sjömansåren. Moa vårdas för gallsten på Sahlgrenska sjukhuset och får behandling för neuros. Medverkar på julafton Algot Pettersson, socialdemokraternas starke man och den siste kommunfullmäktigeordföranden i Frölunda kommun, stöder dem ekonomiskt för att råda bot på nöden. Som en av grundarna och ordförande i den samhällsinriktade Verdandilogen 507 Dala Framtid inbjuder Pettersson paret dessutom att medverka i nykterhetslogens möte i den närbelägna samlingslokalen på julafton 1929. Sedan logens musikkår spelat höll enligt protokollet "Fru Helga Martinson föredrag om kristendomen, nykterhetsrörelsen och fläskfirandet och Harry Martinson deklamerade en del av sina dikter. Båda avtackades av mötet". >>Se dokument. Vid ett tillfälle kommer Margaret Kjellberg, Harrys gamla bekant från väntsalen, på besök till vindskupan och tar kaffebröd med sig. Skriver i gästboken Det är kallt och den dragiga vinden har ingen egen eldstad eller radiatorer. Harry Martinson och Moa besöker ofta biblioteken, framförallt Dicksonska folkbiblioteket på Allégatan och ABF:s bibliotek på Pustervik, sannolikt inte bara för att läsa. Biblioteken blir deras värmestugor. I Stadsbiblioteket på Vasagatan skriver de sina namnteckningar med vårdad handstil i den utlagda besöksjournalen i läsesalen 7 december 1929.  Till det nybyggda Konstmuseet vid Götaplatsen tar Harry Martinson sedan tidigare gärna sin tillflykt. Han stannar ofta till inför målningar av Olof Sager-Nelson och Ivar Arosenius. Av den senare finns målningen I väntsalen, som säkert väcker personliga minnen.  I Harrys stora umgänge med konstnärsvänner finns den modernistiske poeten Gunnar Ekelöf, som bor på hotell i Göteborg under långa perioder. Refuseras av Bonnier Det var inte bara de yttre omständigheterna som frestar på i vindskupan. Här mottar Harry Martinson ett ampert refuseringsbrev om sin diktsamling Fjäril och prisma från Albert Bonniers förlag i Stockholm: "Några av dikterna äro för mig alldeles obegripliga och verkar för mig rena struntpratet",skriver förlagschefen Tor Bonnier. >>Se dokument I ett annat brev, också adresserat till Gränsdalen 2, är denne tveksam till publiceringen av diktsamlingen Kapduvor, uppföljaren till Spökskepp, och har satt kråkor för de dikter som inte håller måttet: "Som ni ser är det en hel massa…". >>Se dokument I sina artiga brev antyder Harry Martinson sin nöd genom att framhålla behovet av honorar för att fullfölja ett större prosaverk om havet som han arbetar på. >>Se dokument Sannolikt är flera verk i hans ymniga produktion tillkomna här. >>Se den omfattande litteraturlistan för 1929–30 i Carl-Otto von Sydows Martinsonbibliografi som ges ut våren 2004. För akademikollegan Kjell Espmark har han berättat att det var i vindskammaren han började skriva naturminiatyrer, inspirerad av Alfred Brehms verk Djurens liv. På besök i vindskupan Huset med vindskupan finns kvar i dag och vätter mot ett högt bullerplank längs ett mot med trafikleder i Kungssten, Påvelund. Det ägs av kommunen. Gatan är sedan länge omdöpt och adressen ändrad till Piongatan 5  Huset, som ligger med äppelträd i ett område med liknande hus, renoverades 1935. Den gamla ingången mot vindstrappan finns inte kvar. En brandtrappa på fasaden på gaveln leder upp till fönstret där Harry och Moa hade utsikt mot Kungssten i riktning mot havet. Zenit gör ett besök. Bottenvåningen inrymmer numera ett fritidshem och på väggen i tamburen finns en inglasad tavla med gamla tidningsklipp kring Harry Martinson och anknytningen till huset. Vi tas emot av Ingrid Fernström, föreståndare på Piongatans fritidshem, som leder oss genom lokalerna längst bak och uppför en smal, brant och vinklad trätrappa, krönt av en dörr som leder in till vinden. Vi går samma trappsteg som Harry och Moa.  Vi kommer in i ett mittrum med varsitt mindre rum på flankerna. Det till vänster är numera inrett till kök. Till höger, bakom en dörr, finns kammaren där författarparet kamperade. Övergivet och omöblerat Det ser nästan ut som tiden stått stilla. Vindskupan ligger i ett vemodigt förfall helt övergiven och omöblerad. Tapeterna hänger i trasor och det är sprickor i väggarna, taket och den gamla linoleummattan på golvet. >>Se bilder "Det syns att man stoppat i wellpapp för att hålla kylan ute. Hela väggen är full", pekar Ingrid Fernström. "Det är självdrag i hela huset. Men inget mögel!" Lodräta kraftiga märken i väggen på kortsidan kan vara spår efter en senare installerad kamin. På var sin sida av fönstret med utsikt ut mot trafikleden finns en liten fast trähylla med konsoler som kan vara det enda som är kvar från tiden med Harry och Moa.  På fritidshemmet är man medveten om kammarens litterära historia. "Vi kallar det Spökenas bo och brukar säga att här finns husspökena Harry och Moa" säger Ingrid Fernström som ibland tar med sig barnen upp för trapporna och in i vindskupan och läser sagor. Fritidshemmet, som funnits i huset sedan 1984, flyttar ut sommaren 2003. Tidigare har det varit barnavårdscentral och lokal för distriktsläkare. >>Läs mer Att Harrys och Moas kammare står i glömska och förfall väcker blandade känslor: "I detta rum hade Harry och Moa ett litterärt utbyte och skapade någonting. I denna kammare har det börjat", säger Per-Anders Frosthammar, medlem i Harry Martinson-Sällskapet. Han instämmer i Zenits upprop om att vindskupan borde rustas upp, märkas ut och bli ett litterärt andningshål. "Kanske kan det bli en Harry och Moa-kammare. Inte något museum men ett ställe där man kunde prata om litteratur. Här kunde man hålla en Harry-kväll och en Moa-dag". Hostar blod I maj 1930 flyttar Harry och Moa till torpet i Johannesdal i Ösmo, norr om Nynäshamn. På hösten samma år börjar han hosta blod. Som eldare har Harry Martinson fått stenkolslunga och utvecklar åter turberkulos som han haft i barndomen. Han remitteras från Serafimerlasarettet i Stockholm tillbaka till Göteborg där han ska få vård på Kålltorps Sjukhus. Men först ligger han några veckor i november på avdelning 5 i Epidemisjukhuset vid Linnéplatsen.  Här har han en omfattande skriftväxling med sin hustrun och författarvännerna. "Moa bryr sig inte om att leva längre än jag gör. Det har hon sagt. Inte för att jag känner mig så dålig att jag tror jag skall dö nu. Men det är så många som får blödning och dö här så man kan ju aldrig veta", skriver han till Erik Asklund. >>Se brev Han kan skriva på en skrivbräda i sängen en timme om dagen men tiden går långsamt mellan avföringsprov och spottprov: "Jag har räknat motsatta gavelns tegelstenar. Det är exakt – 6,784 förutom glasyrstenarna vid stuprören" skriver han till sin älskade hustru. >>Se brev Också här kommer Harrys välgörare Margaret Kjellberg på visit och överlämnar en diger roman. Bland besökarna finns vännen göteborgskoloristen Ragnar Sandberg som ger honom en radio, en kristallmottagare.  Skriver ut sig själv Harry Martinson överförs till Kålltorps Sjukhus 27 november. Men skriver mot läkarnas inrådan ut sig själv 16 december för att bege sig till stugan i Ösmo när Moa blivit dålig. Av hans sjukjournal 1930 framgår att han under två år haft problem med upphostningar och andfåddhet, framförallt i backar. Men han är i relativt gott tillstånd när han lämnar sjukhuset. >>Se dokument Jan Carlsson, verksamhetschef på Lungmedicin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, har för Zenits läsare gjort en översättning av sjukjournalens medicinska språk. >>Se dokument På Kålltorps Sjukhus skriver han ett par brev till författarkollegan och vännen Ivar Lo-Johansson. I ett av dem uttrycker Harry Martinson sin förundran över att vetenskapsmän hittat ismaskar som kan leva i Arktis, något han läst i en morgontidning. >>Se brev Efter flyttningen till Ösmo återvänder han endast som besökare till Göteborg. Men banden finns kvar. Blir hedersdoktor vid universitetet 1954 kan Harry Martinson återvända för att promoveras till filosofie hedersdoktor vid Göteborgs Universitet, som samtidigt omvandlades från högskola. Han blir universitetets förste hedersdoktor. Han är nu en litterär storhet och har blivit invald på stol 15 i Svenska akademien 1949 (efter Elin Wägner). "MARTINSON och KUNGEN gav invigningen glans" skriver Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i sitt referat av invigningen av universitetet i början av oktober 1954. Harry Martinson har skrivit texten och Hilding Rosenberg musiken till invigningskantaten för kör, orkester och sopransolo. Kompositörens dotter Ann Sofi sjunger solot och Sixten Eckerberg dirigerar Göteborgs orkesterförening. >>Se dokument Flickan på tavlan i kantaten alluderar på Carl Wilhelmsons kända målning. Professor Curt Weibull, som håller högtidsföreläsningen, skriver också recensionen av kantaten i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han sätter Martinsons text högt men är missnöjd över att inte någon västsvensk tonsättare fått uppdraget att skriva musiken. Recensionen artar sig till rena avrättningen av "främlingen från Stockholm" (Rosenberg, egentligen skåning): "Martinsons genialt enkla poesi flyr med måsen till havs, medan Rosenberg förgäves söker fånga den med all sin ytliga, flerstädes fransk-impressionistiska konstfärdighet". Gustaf VI Adolf håller tacktalet vid högtidligheternas middag. Vid kaffet kommer turen till Harry Martinson, som reser sig upp och skaldar på tidens vis ett tal till kvinnan. >>Se dokument Återvänder till bokhandeln Han kommer tillbaka till Göteborg flera gånger. I samband med att rymdeposet Aniara utkommer 1956 sitter Harry Martinson kostymklädd i samma bokhandel i korsningen Sprängkullsgatan–Södra Allégatan, varifrån han blev bortkörd 27 år tidigare, och signerar sin bok. "Han var saktmodig och leende, lite långsam", minns Per-Anders Frosthammar, som hinner växla några ord med akademiledamoten. Han minns att han sa att han inte förstår så mycket av Aniara men imponeras av skådespelaren Ulf Palmes uppläsning i radio. "Det är en stor text". Men det råder turbulens och blir inget vidlyftigt samtal. I kraft av sina framgångar donerar Harry Martinson en samling av 50 äventyrsböcker, som Tsarens kurir, Jules Verne och indianböcker men inga egna verk till ungdomsgården i Majorna. Böckerna förses med etikettexten: "Denna bok är en gåva från Harry Martinson till Majornas Ungdomsgård. Handskas varsamt med den. Nr…" Böckerna blir flitigt lästa och sedan en del exemplar försvunnit läggs återstoden i ett kassaskåp innan de flyttas över till Majornas bibliotek. Uppmanas av Kavli Som poet har Martinson en flödande penna men när han ger sig in på att skriva dramatik går det trögare. Under flera år i mitten av 1950-talet uppvaktar Karin Kavli, chef för Stadsteatern, intensivt Harry Martinson med brev. Han är sedan 1941 skild från Moa, omgift med Ingrid, de har döttrarna Eva och Harriet och är bosatta i Vårdinge utanför Gnesta. Teaterchefen försöker få honom att bli klar med ett scenmanus av sin radiopjäs Lotsen från Moluckas med undertiteln Kanelflöjten, något han lovat den tidigare teaterchefen Torsten Hammarén. Alf Sjöberg regisserar radiopjäsen, som handlar om den portugisiska sjöfararen världsomseglaren Magellan, redan 1937 samt gör en lovordad nyinspelning tio år senare (med Olof Widgren). Nu vill Stadsteatern sätta upp den. Hon skickar minst 14 maskinskrivna brev i frågan till Harry Martinson mellan 1954 och 1958. I det fjärde det första året, alla adresserade till "En av de Aderton", anknyter hon till att han ska besöka Göteborg för att ta emot sitt hedersdoktorat: "Kan Ni inte tänka Er att titta på Er Lots, så att Ni, när Ni kommer ner i början av oktober, har manuskriptet under armen! Jag antar att de flesta för längesedan skulle givit upp, för brev utan svar uppfordrar ju inte till fortsatt korrespondens. Men detta ligger mig speciellt om hjärtat…" Bara en månad senare framhåller hon i ett nytt brev att hon redan placerat Lotsen från Moluckas på Stora scenen under våren 1955: "Alltså ber jag Er inte glömma manuskriptet hemma, när ni far till Göteborg!" Överlämnar orkidé Men något manus har inte Harry Martinson med sig. I stället överlämnar han en orkidé till Karin Kavli, som trots allt blir glad av gesten och ser den som ett löfte för framtiden: "Din Catleya Wanda står framför mig. Den är som en kvist med blå vingar på. – Jag kan inte släppa tanken på "Lotsen". Jag antar att den sysselsätter mig lika mycket som Dig". I en intervju under besöket i Göteborg säger Harry Martinson att han är överens med teaterchefen att omarbeta och förlänga pjäsen för scenen. Karin Kavli ber kompositören Gösta Nystroem skriva musiken till pjäsen men också han efterlyser ett manus. Journalisterna frågar om Martinson-pjäsen på Stadsteaterns årliga presskonferenser. En gång refererar hon Martinsons svar dagen före på telefon: "Kära Karin, vi har ju tiden för oss!" 1955 skickar hon skådespelaren, den påtänkte huvudrollsinnehavaren, Erland Josephson till diktarens hem i Södermanland för att höra efter hur arbetet går. Martinson säger att han håller på men ger inget riktigt besked. Han är i dålig kondition och lägger sig på ottomanen och börjar recitera några dikter ur det som ska bli Aniara och Josephson blir helt tagen. >>Läs mer Uppvaktningen från Göteborgs stadsteater fortsätter genom brev efter brev och enstaka telefonsamtal i tre år. Martinson omarbetar och vill kalla pjäsen Världsomseglingen vilket Karin Kavli avråder från men Harry står på sig. När nästan fyra år har gått skriver hon lakoniskt: "Käre Harry! Nu har tiden gått igen! Hur långt har Du kommit på Världsomseglingen? Du är väl färdig snart? Din tillgivna…" I september 1958 ringer Harry Martinson och säger att han nästan är färdig vilket gläder teaterchefen, som ser fram emot en premiär på Stadsteaterns 25-årsjubileum året därpå. Men det kommer aldrig något scenmanus och blir ingen uppsättning. Donerar manus och brev 1960 donerar Karin Kavli i stället två exemplar av det utkast till pjäsmanus av Lotsen från Moluckas i radioversionen, som cirkulerat på teatern i flera år, till universitetsbiblioteken i Göteborg och Teaterhistoriska museets samlingar (i dag i Stadsmuseet). Någon av dramaturgerna på teatern har, sannolikt på Karin Kavlis uppdrag, gjort ett försök till bearbetning av radiopjäsen för scenen, ändrat strukturen och delat in den i tre akter, Prologen, Atlanten och Stilla Havet. Det är ofullgånget som pjäsmanus med i maskinskrift angivna luckor och olika alternativ. Det är inbundet i hårda ljusblåa pärmar och författarens namn är felstavat (med två s), liksom i samtliga brev. I Teaterhistoriska museets samlingar finns dessutom en tredje kopia uppdelad i två volymer med Prologen och Atlanten. Det är av allt att döma en arbetsversion där någon för hand gjort noteringar som Cap Verde, streckat, skrivit bokstäver och frågetecken. Med till UB följer kopior på de fjorton breven till Martinson. >>Läs breven Två år senare avgår Karin Kavli som teaterchef. På Carolina Rediviva i Uppsala förvaras Harry Martinsons arbetsmaterial till såväl radio- som scenversionen i form av lösa pappersark i tre s k kapslar, små lådor. >>Läs mer Håller kontakten Harry Martinson fortsätter att hålla kontakten med sina vänner i väst, både med besök och i brev. Efter att ha varit i Oslo och berättat om Aniara på 1950-talet tillbringar han en uppsluppen samtalskväll hos poeten Gunnar Edman i Ljungskile. "De var själsfränder i sina annars så olika författarskap, Harry med sin närmast panteistiska världsåskådning. Gunnar som kristen mystiker" skriver sonen Stefan Edman i ett förord till musikern Martin Bagges Martinson-CD Till Isagel. Till sin vän författaren Ebbe Linde i Göteborg skriver Harry Martinson flera gånger krigsåret 1941 om kollegan Karin Boye och hennes för tidiga bortgång. Han kommer in på deras sista möte kort före självmordet: "Efteråt har jag förstått att hon den gången hade sitt eget öde i tankarna, och att den minutlånga blicken hon gav mig var en avskedsblick". >>Se dokument Martinson har rest över haven i sällskap med enbart män och har ett gott öga till kvinnor. När förhållandet med Moa ebbat ut och han känner inledningen till en ny förälskelse kallar han sig själv "en erotoman med smak för det själsliga" i ett brev till Ebbe Linde 1939: "Är rädd att jag stormar på med kvinnorna och eldar dem för mycket, men det är nu en gång mitt sätt att aldrig tassa försiktigt, att aldrig ransonera sitt sinnesflöde". >>Se dokument Avbildas i fresk på Sjömanshemmet Harry Martinson får fler hyllningar av sina vänner i Göteborg. På väggarna runt ett stort samlingsrum i Sjömanshemmet vid Masthuggstorget utför konstnären Torsten Billman 1944 en freskomålning som skildrar arbetet ombord på lastfartygen bland olika personalkategorier över och under däck. I den brokiga bildmosaiken målar han längst ner vid en av dörrarna den unge Harry Martinson, välkammad och med slät panna, som drömmande sitter och lutar huvudet i handen. Över honom är Dagen och Natten poetiskt symboliskt framställda. En svensk enbuske och ett spindelnät ska representera en sida i hans diktning. På ett fladdrande band finns ett citat ur hans diktsamling Nomad (som blev hans genombrott 1931): "Havet är stort, evigt och stort – traderna äro blott linjer dragna för bröds skull från granarnas land till sydpolens palmer och pinjer".  >>Se fler bilder Han är i saltstänkt sällskap. På samma vägg avbildar Billman sjöfararna Vasco da Gama och Cortez samt Gustaf Dahlén med sin uppfinning solventilen. >>Läs mer Delade nobelpriset 
Harry Martinsons författarskap kröns med nobelpriset i litteratur som han delar med akademikollegan Eyvind Johnson 1974. Det är senaste gången priset går till svenska författare.Harry Martinson, född i en lanthandel vid sjön Immeln 6 maj 1904 avlider 11 februari 1978, 73 år gammal. Den föräldralöse pojken och fattighjonet från Nyteboda, Blekinge som tar sitt öde i egna händer gör en märklig livsresa och vandrar genom motgångar utan att förlora tron på livet. Men det är lätt att misströsta ibland. Ovetande om de framgångar som ska komma skriver han om svårigheterna att bli publicerad till Martin Andersson, facklig redaktör i Göteborg, i mars 1931: "Jag har oerhört mycket skrivet. Efter min död skall du se – då kommer jag kanske att bli läst av åtminstone något hundratal läsare som putsa sina pinsenéer och beklaga: 'Fan, att han ska ligga där nere bland potäterna'! Då skall jag ligga där och skratta (på dödens sätt) och höra livet blomma däruppe".  JAN BERGMAN
Redigering: MARIE ALMQVIST Tack till: Per-Anders Frosthammar, Ove Drejenstam, Göran Larsson, Ingegerd Bodner Granberg, Inga Johansson, Carl-Otto von Sydow, Jan Carlsson, Anders Larsson, Harriet Martinson, Ingrid Fernström, Louise Brodin, Barbro Ek, Jean-Ivar Almstrand, Åke Widfeldt, Folke Eriksson, Martin Bagge, Barbro Hansson, Karin Eckerstein m fl. Litteraturkällor: Sonja Erfurths biografier Harry Martinson och Vägen ut, Harry Martinson och Moa 1920–31, samt artikel Harry Martinson i Göteborg i tidskriften Göteborg förr och nu, Gunnar W Blomgrens På mammas gator, Harry Martinsons självbiografiska verk Vägen ut, Kap farväl! och Nässlorna blomma, Uno Myggan Ericsson och Karin Kavli: Från Kassandra till Farmor, Küllike Montgomery: Torsten Billman, På Gibsons tid, Människoöden i ett brukssamhälle av Östen Johansson m m. Arkiv: Universitetsbiblioteket i Göteborg, Bonniers arkiv i Stockholm, Harry Martinson-samlingen vid Carolina Rediviva i Uppsala, Teaterhistoriska museets samlingar i Stadsmuseet i Göteborg, Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Mångfaldigande och utnyttjande av text och foto är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse. Copyright text och foto: Jan Bergman om inget annat uppgives
 |
Beställ Harry Martinson specialen,