Hilding Rosenberg LYRISK SVIT Text: Harry Martinson Kantat till invigningen av Göteborgs universitet 2 oktober 1954 för mezzosopransolo, kör och orkester I Damkör: Flicka i livsvåren, hon som på tavlan med hatt och hårknut väntar på bryggan, sittande tyst vid pållaren Länge dröjer hon hos vår syn speglad där som i vatten vars bilder stormen slår sönder men som ändå bevaras i det dolda för att åter synas var gång stiltjens lugnande hand ber spegeln att likna vårt minne. Solo: Var gång när lugnets sällsynta siden bjuder åt skären de mildrande dygnens sötma stiger hon ännu fram som vid resans början hon den väntande skygga som i livsvåren ännu knuten kramade psalmbok och handskar Manskör: Vart var hon på väg? Vad väntade henne? Solo: Ovissheten i fjärran land Skolan i staden Manskör: Alltid förblir hon för oss en bild av spörjande gryning, en morgon som alltid frågar de kunniga om resans mål Solo: medan hon själv av vårt minne hålls fången i morgonens skuggor av dagg hemma hos allt som är början allt som är uppbrottets myt. Blandad kör: Den dag är nu inne då henne till mognad vår sång bjuder fram att stiga för oss som symbol för allt som i klarhetens källa vi drömt. II Solo: Som kvinnan ur älv och hav vi hälsa henne emblemisk flodnymf som själv vill hälsa flocken av havsöppna öar bandet av kupoliska skär slipade glatta, rundade som länder av Afrodites hav. Orkester (34 takter) Damkör: Kalla henne fiskarflickan kalla henna allt vad hjärtat vill när sinnena med själen vill fira en högtid av ord i lovsång Blandad kör: ty lovsångens tid är här då kan tvivlaren vila och gryningen är här då skall daggsånger viga vår ros III Solo: Att en gång ha druckit ur källan som heter begynnelsens tro det är att ha levat i daggen då åkrarna ännu var ängar blomster-vaggande solstrimmigt svala orört vackra i hjärtats dal Att en gång med henne ha vaggat sin tro, det är att ha färdats på havet, på havet en morgon när solen helt plötsligt ur vågorna skyndade upp och lyste mot skeppet med nytvättad nuna. Orkester (50 takter) Blandad kör: Att åldras är allas öde men evig är gryningens stund som rullar från land till land. Din mytiska ungdoms delfiner vad vet de om dagar och år, om dagar och år En ungdom står kvar: oceanens, en evig och vandrande gryning. Så färdas forskaren, så färdas lärjungen alltid hos gryningen hos morgonens fågel och havets som när sig av vandrande gryning och lever som evig härold.