Brev till Ebbe Linde 4 maj 1941. "Ditt brev nådde mig med morgonposten i dag – begravningsdagen. Vad du omtalar kastar ljus över saken för mig som ingenting visste om det ödesdigra förhållandet till Nathorst. Då vi skulle fara till Köpenhamn för svenska veckan där ringde jag Karin och frågade om hon kunde fara med samma tåg som Ingrid och jag. Hon talade då om att hon först måste till Alingsås, till en väninna som stod – efter vad Karin gåtfullt antydde – inför döden. Hon lovade dock att komma ner till Köpenhamn åtminstone de två, tre senaste dagarna av svenska veckan, vilket hon också gjorde. I Köpenhamn kunde Ingrid och jag knappast märka någon förändring i hennes sätt att vara. Kanske med ett undantag. Hon brast i häftig gråt då vi lämnade Köpenhamns rådhus sal efter den officiella avslutningen. Men stämningen där var ju så speciell; nordisk apoteos. Då vi sedan lämnat Köpenhamn hade vi sällskap i planet över sundet. Karin åt middag med Ingrid och mig på Kramer. Hon måste gå redan innan deserten, ty hon skulle som hastigast besöka en väninna i Malmö och därefter ta tåget till Alingsås. Hon reste på kvällen. Sedan dess såg vi henne två gånger. Det var när danskarna återgälde vårt besök i Danemark. Det var först på "Nordens Frihets" inofficiella fest. Karin syntes då lugn och tillsynes harmonisk. Hon lämnade festen samtidigt med oss och Ingrid och jag som hade måst ta en taxi satte av henne vid Skepparegatan. Hon var påfallande harmonisk och log glatt då vi lämnade henne. Sedan: Sista gången vi såg henne: Det var på bokhandlarnas meddag för danskarna på Grand. Karin kom fram till mig och bad mig överta ett av talen. Hon hade så liten och förkyld röst, sade hon. Dessbättre behövdes inte taler, ty man reste sig från bordet. Efteråt var det nachspiel. Ingrid och jag satt med Karin och två till vid ett småbord. Karin bekände att hon älskade Bachs musik. Samtalet kom in på tidens svåra händelser. Jag nämnde något om att man numera är så förhärdad med olyckorna att man kommit att bli inställd på allt tänkbart och ingenting längre skulle kunna överraska, vad det än vore. Karin såg på mig då mycket länge i ögonen. Efter en stund sade hon: – är inte detta ändå bra mycket sagt? Det var sista gången vi sågs. Efteråt har jag förstått att hon den gången hade sitt eget öde i tankarna, och att den minutlånga blicken hon gav mig var en avskedsblick. Det sista jag hade kunnat ana var att hon den gången hade avskedet till livet inom sig som början till ett beslut. Med blicken tog hon avsked av vännerna. Överhuvud var hon ju en ögonens mystiker. Men kanske fanns beslutet även oavsett Anita Nathorst. Jag påminner mig att då Karin, jag själv och några till, hade en uppläsningsafton i Uppsala (det var en norsk afton) jag tror i december, att hon efteråt då jag skulle gå till mitt hotell sade: "tiden gör allt så spöklikt, jag känner inte längre igen världen och verkligheten. Gör vi det någonsin, förresten?" Och efter det att Kallocain utkommit ringde hon mig i någon teknisk angelägenhet. Hon sade då: "det är som något utanför mig själv hade skrivit den, jag är rädd. "ungefär så föll orden. Nu är hon borta och tillsammans med dig sörjer jaghenne. Till begravningsakten kan jag inte gå. Karin tillhörde dem man under alla förhållanden vill se levande. Allt jag kunnat förmå är en enkel krans med vita blommor. Hon fick dö vid Valborgstiden. Den älskade hon. … Låt oss lova varandra att försöka leva vidare åtminstone en tid framöver, och studera livets skugga och ljus ännu en sommar. Hälsa Inger. Till er båda hälsar Ingrid. Din broder Harry