Monika Milocco

Hon brinner för den unga publiken

Zenit vårnummer 2018
Monika Milocco. Foto Britt Nordberg.

Världens roligaste och viktigaste jobb! Det är vad Monika Milocco säger om sitt nya uppdrag som konstnärlig ledare för dansensemblen på Regionteater Väst, som är unik i sitt slag med människor mellan 6 och 16 år som främsta målgrupp.

Monika Milocco har en omfattande karriär som dansare bakom sig, både som anställd på Göteborgsoperan och som frilansare. Nu har hon lämnat dansgolvet för att koncentrera sig på att vara chef, ta vara på sina erfarenheter och med sitt stora kontaktnät både nationellt och internationellt locka intressanta koreografer till Borås. Själv ska hon varken dansa eller koreografera men verka för att det blir fler offentliga föreställningar och att få mer publik att hitta till dansen.

– Det här är mitt drömjobb! Att jobba med scenkonst för barn och unga är så viktigt. Jag brinner för den unga publiken och att fortsätta utveckla den moderna dansen för den målgruppen. Jag undrar om jag inte har det med mig sedan jag började på Stora Teatern. Vi fick vara med och se hur dansarna jobbade. Det har präglat mig och är något jag vill föra vidare.

– Jag kan tacka alla år jag hållit på att jag har ett stort och brett nätverk. Jag försöker ge dansarna i Borås internationella pedagoger som ger dem träning och är konstnärligt utmanande. Sen har jag också ett stort arbetsmiljötänk. Det har vi diskuterat mycket under hösten.

Efter ett drygt år i sin nya chefsroll är det nu hennes upplägg som gäller med ett program som inleddes i början av februari med en tidigare succé, Lilla Spöksonaten, av hennes företrädare Camilla Eklöf. Att hon valde att inleda med den är för att hon tycker den är en av de bästa uppsättningar som gjorts under Camilla Eklöfs chefsperiod.

Monika Milocco räknar med att göra fyra produktioner i år när hon nu läggerprogram för de kommande tre åren.

 Hon sjuder av energi och entusiasm när Zenit träffar henne för ett samtal på Högskolan för scen och musik i Göteborg, där hon sedan  2013 är adjunkt och undervisar musikalartister i dans och operastudenter i scenisk gestaltning. Till jobbet i Borås kom hon som en av  43 sökande och lämnade då Göteborgsoperan där hon arbetat sedan  1989. De senaste fem åren som ansvarig för operans satsning på de yngre genom projektet Skapa Dans. Dit importerade hon bland annat projektet Experimental Battle, en relativt ny fluga inom danskonsten, som går ut på att tävla i improviserad dans, som har sitt ursprung i ungdomskulturer som hip hop och streetdance.

– Jag tyckte det var helt fantastiskt att möta ungdomarna i deras kultur. Så nu har jag haft en sådan Battle i Borås och ska ha igen under sportlovet. Det är ett sätt att uppmuntra ungdomarna att skapa utifrån sig själva och se att den moderna dansen ju också är så här. Det handlar om att låta barn och unga få se den moderna dansen på olika sätt, och då säger jag olika sätt för det finns en modern dans som är väldigt väldigt fysisk och den tycker jag är spännande. En koreograf som arbetar väldigt fysiskt är Helena Franzén, som ska göra ett verk för oss i år.

– Regionteater Väst är ju en unik institution, påpekar hon, utan motsvarighet i Sverige eller Europa. Med sin ensemble för dans i Borås och teater i Uddevalla upprättas kontrakt med Västra Götalandsregionens  49 kommuner, som tar på sig att alla barn i respektive kommun ska nås av teater eller dans.

– På så sätt banar vi också väg för andra grupper, som också ska kunna göra föreställningar i kommunerna. Jag vet att vi har det fördelaktigt på många sätt men jag önskar också att det inte ska bli konkurrens. Vi delar gärna med oss av det vi kan och har. Ett problem är föräldrarna, att också de ska ha chans att se vad deras barn ser. Därför har jag tänkt att vi ska ha mer offentliga föreställningar, så att vi når ut bättre till familjerna.

– Lärarna är också en viktig del. De kan föra vidare och prata med barnen om vad de upplevt efteråt i skolan och ta det ett steg längre så att barnen kan få en fördjupad upplevelse. Därför har vi också lärarmöten. En lärare har sagt att hon upplever att det skett en stor skillnad med barn idag, att de inte vågar röra vid varandra, vågar knappt ta på sig själva, att de blivit mer stillasittande. Då kände jag bara att det vi gör är så viktigt. Och vi gör det med alla glasögon på - funktion, kultur, genus. För visst är det saker i samhället som vi måste ta in. Som att vissa flickor inte får vara med och uppträda, inte får dansa offentligt.

Det pågår en allt större korsbefruktning mellan dans och teater. Och Regionteater Väst har gjort några samproduktioner med både skådespelare och dansare. Det är något som Monika Milocco kommer att fortsätta medverka till.

– Vi gör teater workshops för att ge dansarna mer verktyg. Det har ju kommit in text mer och mer i dansen och dansare är ju inte utbildade i teater. Så tänker jag också på att dansarna ofta är i klassrum och kommer väldigt nära sin publik och har en väldigt ärlig publik. Och det måste jag säga att de dansare som vi har på Regionteater Väst är helt unika. Det arbete som de gör går utöver vad vanliga dansare gör.


Till vänster scen ur Camilla Eklöfs dansverk Lilla Spöksonaten, som fått inleda vårsäsongen på Regionteater Väst Dans. Foto Håkan Larsson

Monika Milocco har en gedigen grun inom dans- och scenkonsten att vila sig mot. Hon är utbildad på Stora Teaterns Balettskola och Svenska Balettskolan i Stockholm, pedagogutbildad på Dansoch Cirkushögskolan, har också studerat coaching och ledarskap på idrottshögskolan i Umeå. För den Västsvenska danspubliken är hon kanske mest känd från de uppsättningar hon medverkat i på Göteborgsoperan, Och de är många. Har hon själv någon favoritroll?

– Det finns flera. Orsaken till att de är de bästa är just att jag fick uppleva att det inte bara handlade om teknik utan att jag också fick gestalta. Till favoriterna hör Giselle, Mats Eks version, och sättet han jobbade på, som inte bara handlade om steg utan otroligt mycket om att få gestalta. Sen har jag gjort flera andra på liknande sätt, som med Birgitta Egerbladh, som arbetar med ett uttryck och en gestaltning som gett mig mycket, liksom att jobba med Vandekeybus, när vi gjorde Oidipus (Black Biist) och han fick oss att slänga oss och göra det mest fysiskt omöjliga men samtidigt också med gestaltning och teater. Jag har haft tur som har fått jobba med så många olika och det kan hänga ihop med att jag alltid varit väldigt nyfiken.

– Att göra Lotta i Nötknäpparen var ju också kul, att få göra ett barn. Det var ju klassisk balett och det är ju något helt annat, så jag har fått göra många olika stilar. Jag har också jobbat med Jeanette Lagnert, när jag frilansat, och gjort föreställningar i tystnad och utifrån mycket improvisation.


Tevin Gucchi Redvall närmast kameran vinnare av Experimental Battle i Borås februari 2018. Foto Tina Axelsson, Regionteater Väst.

Det är i och för sig inte bara i Borås hon känner behovet av bättre kommunikation mellan dansen och publiken. Också Göteborgsoperan med sin framstående dansensemble får emellanåt känna av att publiken sviker, eftersom den moderna dansform som är dess signum kan möta viss oförståelse. Monika Milocco kommenterar:

– Jag har jobbat med så mycket olika chefer och tycker att den som lyckats bäst med utvecklingen av dansen och förstå vad publiken vill ha var nog Johannes Öman. För när han var chef gjorde han ändå så att han tog in mycket modernt men insåg att om man gör dans till Mozarts Requiem så vet publiken i allmänhet vad musiken är, men då får man samtidigt se och lära sig vad modern dans är. Som när han gjorde Bolero i tre olika versioner.

– Det beror mycket på vem som är chef hur man paketerar den moderna dansen. Jag kan tyvärr tycka att det finns något egoistiskt över den, att man inte alltid tänker på att det är en publik som ska se och förstå. Det kan jag sakna ibland. Det är fortfarande en kommunikation det handlar om. Fast nu tycker jag att det har blivit ett uppsving igen för dansen. Dansen över huvud taget borde få möjlighet att växa mer.

BRITT NORDBERG


Deltagarna i Experimental Battle i Borås i februari 2018. Övre raden från vänster: Fidde Wentzel, Mia Hallberg, Maria Ulriksson, Raawbii, Rawbiis son. Nedre raden från vänster: Finalisterna Claudia och Gucchi. Foto Tina Axelsson Regionteater Väst